Jag är feg...
Jag är nog innerst inne rädd för att förlora de människor omkring mig. Men jag borde inte vara rädd för att prata, jag vet samtidigt innerst inne att de runt omkring mig accepterar mig vad än jag säger.
Fy fan vilken usel människa jag är!
Hur kan man tycka jag är sånn bra person, sämst är jag...jag stänger in mig själv i min egna bubbla även om jag ändå har blivit bättre på att inte stänga in mig själv!
Fast ibland undrar jag, känns som jag tar två steg framåt och ett steg bakåt. Det går åt rätt håll mot att bli en mer social människa som vet hur man ska bete sig.
Ibland, nu när jag har börjat kolla på Nobuta wo produce så känner jag att åh vad jag önskar att jag hade sånna människor omkring mig, som...försöker hjälpa mig, putta mig åt rätt håll.
Det är inte det att jag inte tycker om mina vänner runt omkring mig och de gör inget fel alls.
Inte så konstigt att man har det lika bra som i en drama, hallå draman är ju perfekta!
Är så medveten om mina brister men jag är för feg och bekväm och osäker så vet inte hur jag ska ta mig till riktigt...om man kan säga det så.
Förhoppningsvis blir det bättre, någon dag...någon gång!
Så nu har jag klagat lite, kan tillägga att jag är typ sjuk fortfarande, haft feber idag och snorrat en massa!
På grund av det tänker jag bädda ner mig själv i sängen och kolla färdigt på Nobuta wo produce, med bästa och snyggaste Yamapi!
Jag är feg oxå ska du veta. Det var en lång tid jag stängde in mig i en sån bubbla, vågade inte alltid säga vad jag tyckte. Kanske har du som jag den där inre rösten som säger "Du klarar det inte. Du är inte bra." Jag bestämde mig nu för att strunta i den, även fast det är svårt. Ta ett steg i taget. Jag ignorerade i den fullständigt när jag bestämde mig för att åka hit till Rumänien, jag försöker fortf att ignorera den, det går bättre å bättre.. det får ta sin tid. Allt kan inte hända på en gång.
Du är inte alls en usel människa! Inte för fem öre, du måste bara lära dig att inte lyssna på den dumma rösten inom dig som säger att du är det. Dina åsikter och tankar är precis lika mkt värd som alla andras. Om dom inte tycker så är det deras problem! Som sagt får det ta sin tid. För mig tog det 23 år att förstå det, well... när jag var 1 tänkte jag väl inte så mkt på det, men jag hoppas du förstår vad jag menar... Du kanske inte tror det, men jag vet hur du känner... Du är inte ensam!
